songtothesiren

Skulle så gärna vilja ha en fin kamera. En som Tar de bilder jag har i huvudet men som jag aldrig lyckas fota själv. Fan att man ska vara så dålig på att fota. I ärlighetens namn har jag ju inte övat precis men man kan ju alltid önska

Saker jag inte bryr mig om:
Rymden (som i plats, lagarna och de fysiska parametrarna är rätt roliga)
Mungigor
Hollywoodfruar (inte över lag nödvändigtvis, men programmet i synnerhet)
Kevin Bacon
Strindberg
Hur varmt ett strykjärn är i grader celcius
När nästa Ted Gärdestad samlingskiva släpps
Thunderdome
Knallpulverpistoler
Riktiga pickor
Vedhuggning
Gnesta IK
Handbolls VM och EM
George Lazenby
Att lägga min smutstvätt på rätt ställe
Bädda sängen
Förkortningar av slaget: LOL , ROFL , JKLAKJH , HGDlafhgGHAFGOYUGFBPUYIGJ
Promoe
...

Vad är det man säger ? Knivigt läge ?

Tänker ofta på minnen från mitt eget liv. Den sak mina minnen oftast har gemensamt med varandra (inte alltid men oftast) är hur pinsam mitt nu-jag uppfattar mitt då-jag. Dåliga kommentarer, jobbiga situationer, idiotiska beslut, knasiga tankar, galna kännslor och ren och skär slap stick. Vad fan höll jag på med egentligen !? Kommer jag tycka som om mitt nu-jag när mitt framtids-jag minns tillbaka på det här ? Vad fan håller jag på med!? Jag säger det nu så kan jag i alla fal säga "vad var det jag sa !" till mig själv. Fan vad jag kommer vara irriterad på mig själv, hatar ju vad var det jag sa folk.

Kommer ihåg när jag var yngre, kanske 14, 15. Jag var inne i en punkperiod och New Yorks klassiska klubb CBGB var min högsta dröm att ha upplevt under dess storhetstid. Bilden påminner mig om en tanke jag kommer ihåg att jag hade under den perioden. Jag var helt uppslukad av tanken om självdestruktivitet, fenomenet att skita i sin egen hälsa och kropp och knarka, supa tills man svimmar och röka 4 paket cigg om dagen. Om jag dör i natt vill jag i alla fal veta med mig att jag gjorde allt jag kunde av min sista dag. Lite så. Hursomhelst så är jag för feg och väluppfostrad för att ens i det konstigaste universum se mig själv dra en lina koks eller langa fram en kanyl amfetamin. Jag var alldeles för feg för att som en del andra börja supa på riktigt. Så vad återstår då? Vad återstår av punkdrömmen för en ganska ensam, töntig och skygg pojke i Bromma? Jo, cigaretten. Den var så perfekt. Lagom farlig, lagom dödlig och framför allt precis lagom svåråtkomlig.



Kommer så väl ihåg vilken extas jag befann mig i när jag köpt mitt första paket röda Marlbro, precis ett sånt där paket jag sett sticka upp ur bröstfickan på Joey Ramones läderjacka utanför CBGB's ca: 1979. Jag gick sen i flera veckor och inväntade rätt tillfälle, mamma och pappa fick ju inte märka någonting (hur töntigt och totalt fel är inte den tanken egentligen, när hela målet med de förbannade ciggen var att bli lite mer badass, lite mer punk, lite mer don't give a fuck) och jag ville inte sticka ut i skogen helt ensam för att premiärblossa mina cigaretter, jag hade lite självinsikt åtmindstone. Till slut hittade jag rätt tidpunkt, mamma och pappa skulle åka iväg till landet över helgen och jag hade huset för mig själv. Perfekt. Jag satte mig på balkongen efter middagen ( det jag kallade middag vid den här tiden i mitt liv skulle jag knappast kalla detsamma idag, en frekvent återkommande kullinarisk upplevelse jag bjöd mig själv på när tillfälle gavs var macka med rostad lök som pålägg, snabbmakaroner med enbart ketchup och kokt denniskorv utan något till, vad fan höll jag på med egentligen !?) och var helt redo för att leva ut mina punkdrömmar (nåja). Valde ut för stunden helt rätt soundtrack, Ramones - Gimme Gimme Shock Treatment från deras Loco Live platta, Var helt beredd att dra mitt första bloss. Tog upp tändaren, slår an, ingenting, slår an igen, en liten gnista, slår an igen, ingenting. Sprang runt i huset för att hitta tändstickor i stället men någonstans på vägen hejdade jag mig. Tänkte att det var ett tecken. Ett tecken på att låta mina förgyllda drömmar om punken låta var just det, drömmar. Så har det också förblivit, men ciggpaketet, det har jag kvar.

Hästar. Fan vad jag älskar hästar, men helvete vad jag är rädd för dom. När jag var liten blev jag matad med historier om hur min syster Anna blev avkastad av hästar och hennes kompisar som blev trampade eller sparkade av dom, allt detta för att min mamma var livrädd för dom. Sådan mor sådan son blev förhållandet helt plötsligt. Grejen är den att det finns få djur jag älskar på bild (både rörlig och stilla) som hästen. Den riktigt utstrålar frihet. ÄLskar det. Manen som svänger när den springer, hur den liksom tar ett språng och hääääääääänger i luften med frambenen en liten liten stund som känns som en evighet för att i nästa sekund ta ny fart. Jag ler bara jag tänker på det, jag ler nu.

Kan dock inte riktigt bli kvitt min rädlsa (rädlsa är nog ett för stort ord egentligen det är snarare en enorm respekt jag hyser för dom) för hästar, de är så stora och majestätiska. De är så olika mig och jag kan inte förstå dom riktigt. Får ta tag i det där någon gång. För om det så är det sista jag gör så ska jag i alla fall ha ridit en häst på en sommaräng, helt ensam, helt fri.

Den här bilden.
Den är precis så där krispig i kvaliten som jag gillar, som att fotografen hade tappat kameran stunden innan men att den fortfarande fungerade så de bestämde sig för att ta ett foto till. Bill ser perfekt oupphetsad ut utanför precis rätt ställe. Han har en skönt nördig och uppgiven hållning, som om han varit arbetslös i ungefär 4 månader. Helt under isen helt enkelt. Älskar idén med peep shows för 25 cent, underbart på det där riktigt charmiga och dekadenta sättet.

Dagen innan skolan börjar, eller, tekniskt sett är det ju samma dag. Kollar på Femte Elementet och känner mig lite tom. Det sista som överger människan är hoppet säger man, eller man och man, vem säger så egentligen. Tror att jag aldrig har hamnat i en situation där jag behövt eler kunnat säga det. Det är ju bara något man skriver och låtsas om att folk går runt och säger det. Eller vad vet jag, alla kanske går runt och säger det titt som tätt bara det att jag missade det tåget. Men hur som helst så känner jag mig just precis i denna stund lite hopplös. Mitt hopp är inte med mig, det har hoppat iväg, utan hopp i 3 dagar försmäktar jag i detta tv-rum. Lite så, just precis nu. Borde nog gå och lägga mig helt enkelt. Självklart så zappade jag förbi Golden Globe galan precis nu så nu är hoppet om lite sömn i natt även det ute.

Roligt det där med färg. De här tre färgerna är ingenting utan varandra de är heller ingenting utan det de färgar. Utan det så blir de färglösa. Konstigt, en färg är färglös utan någonting att färga. Hur kan en färg vara färglös? Det går ju inte. Eller är det just det faktum att det inte går som gör det möjligt?
Om en månnsika är en färg så ser jag mig själv som både och. Oftast så är jag en färgfylld färg, men ibland då blir jag verkligen helt färglös. Ingenting blir rätt, allting blir fel, fel fel fel. Det är ingenting jag själv tänker på nödvändigtvis men jag blir varskodd färglösheten i mig själv när jag väl får färg. Kan man själv bestämma vilken färg man är? Undrar i så fall vilken färg jag är. Inte en klar färg i alla fall, jag är nog i så fall en färg som är lite skev, lite ... felblandad, lite bruten. En färg som pendlar mellan två olika färger, inte riktigt blå, inte riktigt röd. En färg som först i sitt rätta sammanhang bara känns helt perfekt. Kanske är det därför jag känner mig som både och, både färglös och färgfylld. Jag har inte hitat min färg ännu. Sen så kanske det är så att man inte får välja sin egen färg. Undrar vilken färg jag har blivit tilldelad i så fall. Vilken färg vill min omgivning att jag ska ha? Vilken färg har min omgivning?

Känner mig riktigt sugen på att se den här filmen. Fäktande skelett med sköldar är av mitt största intresse i dag. Utan tvekan.

Jag hamnade i en diskussion om språk. Min mening i det hela är att det inte kan finnas ett korrekt språk och inte heller ett inkorrekt språk. Det enda som finns är olika grader av formalitet i det språk man väljer att använda. Jag anser att ett språks enda uppgift är att få folk att förstå varandra. Det är den enda funktionen.

När jag säger det här så vill folk ofta dra in Svenska Akademiens Ordlista i bilden men den hör ju inte hemma i den här diskussionen. Den har inget patent på vårat språk. Patentet har ju användarna. Du och jag. Vore det inte så skulle vi snacka som Gustav Vasa eftersom vi inte har någon rätt att utveckla vårat sätt att nå förståelse, och hur fan skule det låta? Nej, språkliberal är något riktigt fint att vara.

Tänk dig att du står i Berzeli Park och så ser du en snubbe komma dit med en kanot. Han blir av någon anledning SKITFÖRBANNAD! Han börjar skrika och ha sig. Han skriker att "Jag har minsann en karta här från 1800-talet och den säger här att mälaren går in här, ni kan ju inte gå på mälaren era galningar, gå iväg! Jag ska ner med min kanot här!" Han anser alltså att eftersom att han har en karta från 150 år sedan då Berzeli park var en bit av mälaren har han rätt. Saken är bara den att Mälaren har förändrats, precis som staden och precis som språket. Förstår inte riktigt varför man vill envisas med att paddla kanoten när det är en så fin park där nu. Jag står i parken, har jag sällskap av dig ?

Hittade den här bilden någon gång, kommer inte ihåg vart. Det slår mig dock lika hårt varje gång hur gärna jag skulle vilja bo precis där. Jag skulle bo i ett av husen till höger där och det skulle vara oväder ganska ofta, riktigt hällregn. Jag skulle vara tjenis med de lokala handlarna och jag skulle vara bra vän med mina grannar. Jag skulle aldrig spendera tid med dom förutom då det blev oundvikligt, men det skulle aldrig vara ett problem, båda parter skulle vilja ha det så. Vissa dagar skulle vädret vara som på bilden och jag kan se mig själv gå på bryggan som är i bildens centrum, jag har en konversation om just ingenting med min livskamrat ( fulaste ordet i världen, jag vet, men det är precis det ordet som bäst beskriver den personen och den stämningen mina sinnen befinner sig i just precis det här fiktiva ögonblicket) och vår hund springer framför oss. Det är typ en golden retriever vilket är konstigt för jag tycker mest om mörka hundar själv, men det kanske var hon som valde ras. Vad vet jag. Jag är lugn, till ro och lycklig.


Undrar bara var fotot är taget.

Eric Clapton har blivit invald i rockens Hall of Fame 4 gånger. En gång som medlem i Eric and the Dominos, en gång spm medlem i The Yardbirds, en gång som soloartist och en gång i ett annat band. Dom har han dock ingenting med att göra förutom att dom är precis exakt lika dåliga som Clapton.

En vis man sa en gång att det av någon anledning bara är den allvarliga, sorgsna och/eller olyckliga konsten som håller. Han drog som exempel att Det sjunde inseglet är mer relevant idag och lättare att förstå och ta till sig än en pilsnerfilm från samma era. Jag skulle aldrig i mitt liv köpa en skiva av Dr.Macdoo men jag äger flertalet Kentskivor. Jag är beredd att hålla med till fullo men ifrågasätter varför. Varför har man ett behov att se olycka hos någon annan? Jag vill ju inte vara olycklig, jag vill vara motsatsen.
Humor måste rent logiskt vara lika uråldrigt som någonting annat. Varför är det så lätt att avfärda det. Konst är i min mening någonting man uppskattar för dess kontraster och påverkan av eller på samhället i just precis den tiden. Kanske är det så att man inte kan uppskatta det där dystra, svarta, det där sjunde inseglet om det inte vore för att Nils Poppe hade roat folk innan dess. Dåligt exempel kanske i och med att han faktiskt var med i ensemblen bakom just Det sjunde inseglet. I vilket fall som helst, jag tror det är en balansgång som ständigt behövs. Att de båda sidorna av kulturen behövs lika mycket men att när det väl kommer till kritan så består enbart den svarta, dystra sidan. Det finns ett behov av att vara lite mer djup och tredimensionell än ett stycke slapstick. Hur många nivåer det än finns i Papphammars rullskridskoharvande. Ingen vill vara klassens clown, ingen vill vara han som aldrig kan säga en hel mening seriöst. Alla vill kanske inte, men alla kan i alla fall tänka sig att vara den där mörka mystiska snubben som satt och skrev hela tiden, som tog en promenad på rasten i stället för att spela bandy. Ingen riktigt vågade dock. Ingen gjorde riktigt som de egentligen ville under sin uppväxt. Krav från alla håll, föräldrarna, lärarna, kompisarna till och med husdjuret krävde ju en promenad eller lite kelning då och då. Kanske är det därför som den mörka konsten får så stort utrymme. Ingen var riktigt nöjd och därmed var ingen riktigt lycklig. Enda trösten för det kanske är att se någon som har det ännu sämre och glädjas åt det man faktiskt har. Det är bara en tanke som slog mig. Konsten måste vara självdestruktiv.