songtothesiren

Kommer ihåg när jag var yngre, kanske 14, 15. Jag var inne i en punkperiod och New Yorks klassiska klubb CBGB var min högsta dröm att ha upplevt under dess storhetstid. Bilden påminner mig om en tanke jag kommer ihåg att jag hade under den perioden. Jag var helt uppslukad av tanken om självdestruktivitet, fenomenet att skita i sin egen hälsa och kropp och knarka, supa tills man svimmar och röka 4 paket cigg om dagen. Om jag dör i natt vill jag i alla fal veta med mig att jag gjorde allt jag kunde av min sista dag. Lite så. Hursomhelst så är jag för feg och väluppfostrad för att ens i det konstigaste universum se mig själv dra en lina koks eller langa fram en kanyl amfetamin. Jag var alldeles för feg för att som en del andra börja supa på riktigt. Så vad återstår då? Vad återstår av punkdrömmen för en ganska ensam, töntig och skygg pojke i Bromma? Jo, cigaretten. Den var så perfekt. Lagom farlig, lagom dödlig och framför allt precis lagom svåråtkomlig.



Kommer så väl ihåg vilken extas jag befann mig i när jag köpt mitt första paket röda Marlbro, precis ett sånt där paket jag sett sticka upp ur bröstfickan på Joey Ramones läderjacka utanför CBGB's ca: 1979. Jag gick sen i flera veckor och inväntade rätt tillfälle, mamma och pappa fick ju inte märka någonting (hur töntigt och totalt fel är inte den tanken egentligen, när hela målet med de förbannade ciggen var att bli lite mer badass, lite mer punk, lite mer don't give a fuck) och jag ville inte sticka ut i skogen helt ensam för att premiärblossa mina cigaretter, jag hade lite självinsikt åtmindstone. Till slut hittade jag rätt tidpunkt, mamma och pappa skulle åka iväg till landet över helgen och jag hade huset för mig själv. Perfekt. Jag satte mig på balkongen efter middagen ( det jag kallade middag vid den här tiden i mitt liv skulle jag knappast kalla detsamma idag, en frekvent återkommande kullinarisk upplevelse jag bjöd mig själv på när tillfälle gavs var macka med rostad lök som pålägg, snabbmakaroner med enbart ketchup och kokt denniskorv utan något till, vad fan höll jag på med egentligen !?) och var helt redo för att leva ut mina punkdrömmar (nåja). Valde ut för stunden helt rätt soundtrack, Ramones - Gimme Gimme Shock Treatment från deras Loco Live platta, Var helt beredd att dra mitt första bloss. Tog upp tändaren, slår an, ingenting, slår an igen, en liten gnista, slår an igen, ingenting. Sprang runt i huset för att hitta tändstickor i stället men någonstans på vägen hejdade jag mig. Tänkte att det var ett tecken. Ett tecken på att låta mina förgyllda drömmar om punken låta var just det, drömmar. Så har det också förblivit, men ciggpaketet, det har jag kvar.