songtothesiren

Hästar. Fan vad jag älskar hästar, men helvete vad jag är rädd för dom. När jag var liten blev jag matad med historier om hur min syster Anna blev avkastad av hästar och hennes kompisar som blev trampade eller sparkade av dom, allt detta för att min mamma var livrädd för dom. Sådan mor sådan son blev förhållandet helt plötsligt. Grejen är den att det finns få djur jag älskar på bild (både rörlig och stilla) som hästen. Den riktigt utstrålar frihet. ÄLskar det. Manen som svänger när den springer, hur den liksom tar ett språng och hääääääääänger i luften med frambenen en liten liten stund som känns som en evighet för att i nästa sekund ta ny fart. Jag ler bara jag tänker på det, jag ler nu.

Kan dock inte riktigt bli kvitt min rädlsa (rädlsa är nog ett för stort ord egentligen det är snarare en enorm respekt jag hyser för dom) för hästar, de är så stora och majestätiska. De är så olika mig och jag kan inte förstå dom riktigt. Får ta tag i det där någon gång. För om det så är det sista jag gör så ska jag i alla fall ha ridit en häst på en sommaräng, helt ensam, helt fri.