songtothesiren

Hittade den här bilden någon gång, kommer inte ihåg vart. Det slår mig dock lika hårt varje gång hur gärna jag skulle vilja bo precis där. Jag skulle bo i ett av husen till höger där och det skulle vara oväder ganska ofta, riktigt hällregn. Jag skulle vara tjenis med de lokala handlarna och jag skulle vara bra vän med mina grannar. Jag skulle aldrig spendera tid med dom förutom då det blev oundvikligt, men det skulle aldrig vara ett problem, båda parter skulle vilja ha det så. Vissa dagar skulle vädret vara som på bilden och jag kan se mig själv gå på bryggan som är i bildens centrum, jag har en konversation om just ingenting med min livskamrat ( fulaste ordet i världen, jag vet, men det är precis det ordet som bäst beskriver den personen och den stämningen mina sinnen befinner sig i just precis det här fiktiva ögonblicket) och vår hund springer framför oss. Det är typ en golden retriever vilket är konstigt för jag tycker mest om mörka hundar själv, men det kanske var hon som valde ras. Vad vet jag. Jag är lugn, till ro och lycklig.


Undrar bara var fotot är taget.

Eric Clapton har blivit invald i rockens Hall of Fame 4 gånger. En gång som medlem i Eric and the Dominos, en gång spm medlem i The Yardbirds, en gång som soloartist och en gång i ett annat band. Dom har han dock ingenting med att göra förutom att dom är precis exakt lika dåliga som Clapton.

En vis man sa en gång att det av någon anledning bara är den allvarliga, sorgsna och/eller olyckliga konsten som håller. Han drog som exempel att Det sjunde inseglet är mer relevant idag och lättare att förstå och ta till sig än en pilsnerfilm från samma era. Jag skulle aldrig i mitt liv köpa en skiva av Dr.Macdoo men jag äger flertalet Kentskivor. Jag är beredd att hålla med till fullo men ifrågasätter varför. Varför har man ett behov att se olycka hos någon annan? Jag vill ju inte vara olycklig, jag vill vara motsatsen.
Humor måste rent logiskt vara lika uråldrigt som någonting annat. Varför är det så lätt att avfärda det. Konst är i min mening någonting man uppskattar för dess kontraster och påverkan av eller på samhället i just precis den tiden. Kanske är det så att man inte kan uppskatta det där dystra, svarta, det där sjunde inseglet om det inte vore för att Nils Poppe hade roat folk innan dess. Dåligt exempel kanske i och med att han faktiskt var med i ensemblen bakom just Det sjunde inseglet. I vilket fall som helst, jag tror det är en balansgång som ständigt behövs. Att de båda sidorna av kulturen behövs lika mycket men att när det väl kommer till kritan så består enbart den svarta, dystra sidan. Det finns ett behov av att vara lite mer djup och tredimensionell än ett stycke slapstick. Hur många nivåer det än finns i Papphammars rullskridskoharvande. Ingen vill vara klassens clown, ingen vill vara han som aldrig kan säga en hel mening seriöst. Alla vill kanske inte, men alla kan i alla fall tänka sig att vara den där mörka mystiska snubben som satt och skrev hela tiden, som tog en promenad på rasten i stället för att spela bandy. Ingen riktigt vågade dock. Ingen gjorde riktigt som de egentligen ville under sin uppväxt. Krav från alla håll, föräldrarna, lärarna, kompisarna till och med husdjuret krävde ju en promenad eller lite kelning då och då. Kanske är det därför som den mörka konsten får så stort utrymme. Ingen var riktigt nöjd och därmed var ingen riktigt lycklig. Enda trösten för det kanske är att se någon som har det ännu sämre och glädjas åt det man faktiskt har. Det är bara en tanke som slog mig. Konsten måste vara självdestruktiv.